Patricia Moore gav ett av de mest minnesvärda föredragen på årets From Business to Buttons. Hennes engagemang för inkluderande design lämnade ingen oberörd.
Den svenska journalisten och författaren Ester Blenda Nordström wallraffade redan 1914 som piga på en bondgård, medan den tyske Günter Wallraff som bland annat arbetat som turkisk gästarbetare har fått ge namn åt metoden.
En föregångare som gick ännu längre när hon som 26-åring klädde ut sig till 85-årig tant, komplett med rörelsehämmande klädsel, obekväma skor, öronproppar och grumliga glasögon, är den legendariska Patricia Moore, som var en mycket uppskattad talare på årets From Business to Buttons-konferens.
Som nyutexaminerad industridesigner försökte hon förgäves vinna gehör för idén att utforma ett kylskåpshandtag så att även en åldrig släkting skulle kunna öppna kylskåpet med reumatiska händer. Kommentaren hon fick av en chef löd: ”Pattie Ann, vi designar inte för dom människorna. Vi designar för normala människor, vanliga människor”. Detta blev den utlösande faktorn som några år senare, 1979, fick henne att i tre års tid utforska USA och Kanada som en gammal, utsatt människa.
Patricia Moore har vigt sitt liv åt att lobba för ”Universal Design” eller ”inkluderande design”, och ett av hennes viktigaste budskap är att vi alla har en potential som god design kan möjliggöra. (Ett bra exempel på god, inkluderande design är förresten de vanliga enhandsblandare vi förväntar oss att hitta i kök och badrum, men som togs fram som hjälpmedel för användare med svaga händer.)
Patricia Moore avslutade sitt fängslande föredrag med att läsa högt ur ett rörande brev hon hade fått från ett ålderdomshem i England, som en gammal kvinna hade lämnat efter sig. Hon beskrev hur hon innerst inne fortfarande var ett barn, en ung kvinna, och så vidare även om kroppen och sinnet hade åldrats, och hur frustrerande det var att inte bli behandlad med respekt.